Kvarnstensbrottet

Kvarnstensbrottet i Östra Utsjö i Malung

Tusenårig historia

 

Kvarnstensbrottet Östra Utsjö i Malung ruvar på en tusenårig historia. Här har människan huggit i sten sedan vikingatid. Ämnet från berget är ypperligt då den röda sandstenen med inslag av kvartskorn slipar sig själv vid användandet. Praktiskt och mycket arbetsbesparande, eftersom man annars var tvungen att hugga hack i stenen för att få mjölet malet så fint som möjligt.

 

Kvarnstensbrottet Östra Utsjö ligger vackert i skogen strax utanför Malungs centrum. Brottet är uppdelat i en ny del och en äldre del. Den äldre delen ståtar med urskog som fått växa fritt i dryga hundra år. Direkt man beträder den äldre delen av brottet hamnar man i en annan tid, en annan atmosfär. Här är miljön annorlunda, luften svalare och fuktigheten högre. Här finns också de stora gruvhål, idag vattenfyllda med grönt vatten, där människan högg fram kvarnstensämnen som sedan drogs upp för att bearbetas och finhackas.

 

 

Vägbeskrivning

 

För att komma till Kvarnstensbrottet Östra Utsjö tar du av vid Malungs Hembygdsgård, riksväg 71, en skylt visar vägen. Bilväg går ända fram till brottet. Det finns en handikappväg, men vill du uppleva det storslagna är det att rekommendera stigen i brottet.

 

Den nyare delen av brottet visar häpnadsväckande skrothögar på båda sidor om brottet. Kvarnstensämnen som brustit och gått sönder under arbetets gång har lämnats kvar för eftervärlden. Överallt vilar en tyst arbetssam stämning, ett slt och en möda.

 

Människan började sin huggning i berget Kvarnstensbrottet Östra Utsjö under tidig vikingatid runt 700-800-talet, för att sedan hålla på ända in till 1880-talet då de gjutna kvarnstenarna konkurerar ut detta hantverk.

 

I och med en inventering av kvarnberget Östra Utsjö i Malung som gjordes år 1996 (Kvarnstenar från Malung samt en inventering av kvarnberget, Riksantikvarieämbetet 1-1996) vet vi att brottet varit i bruk sedan vikingatiden. I arkeologiska fyndigheter har det återfunnits kvarnstensfragment från Malung och Kvarnstensbrottet Östra Utsjö som daterats till 700-talet. Så långt söderut som i Lund har fragment återfunnits.

 

Första gången kvarnstensbrottet nämns i skrift är från en karta från år 1677/78. Från 1700-talet finns det flera som besökt och skrivit om kvarnstensbrottet. Bland annat Linné som besökte kvarnstensbrottet Östra Utsjö i Malung år 1734.

 

 

1700 meter långt och  50-170 meter brett

 

Grovt räknat så har minst 30 000 kvarnstenspar brutits i kvarnstensbrottet. Själva brottet är stort, 1700 meter långt och mellan 50-170 meter brett. Berggrunden benämns som sedimentär nära gränsen till angärnsande granitberggrund. Den sedimentära bergareten består av en skffrig sandsten med inslag av upp till 4 mm stroa klara kvartskorn. Detta gjorde berget i Östra Utsjö ypperligt till kvarnstenar i och med att kornen gjorde stenen självslipande och man slapp hugga upp malytan med jämna mellanrum.

 

Kvarnstensbrottet Östra Utsjö består av den gamla och nya delen. Redan under Linnés besök 1734 var brottet uppdelat och den gamla delen var lämnad för den nya i norr. På 1700-talet var brottet uppdelat i andelar som ägdes individuellt med brukningsrätt, att ägandet var knutet till brukandet.


Kartan ovan visar flera kvarnstensbrott i Malung.


Att hugga en kvarnsten gjordes inte på några timmar, utan veckor. Först var "kvarnstensgubben" få ut ett kvarnstensämne ur berget. Här användes sten- eller järnkilar, senare även bergkrut. Pickhackan höggs ämnet sedan omväxlande på sidorna för att få en jämn form, som sedan jämnades ut med bredhacka/släthacka.


Att få mitthålet, det så kallade ögat, kunde vara trixigt. Här fanns stor risk för att stenen skulle spricka och flera dagars arbete kunde vara förgäves. Att misstag skedde och stenar sprack kan ses i dag i brottet med lämnade stenar.


Kvarnstenarna som höggs i kvarnstensbrottet Östra Utsjö höggs inte enbart till lokal användning, utan även till försäljning. Eftersom kvarnstenar från detta brott dyker upp i arkeologiska fyndigheter runt mälardalen och i mellersta Svergie har en viss försäljning skett. Från 1700-talet vet vi att kvarnstenar såldes till Norge.